När jag bodde hemma hade jag det mest kaotiska och stökiga rummet jag någonsin sätt, och jag trivdes helt underbart bra i min kaos. Jag hade koll på mitt kaos. Så fort jag städade så försvann allt och jag hittade inget längre, så jag föredrog att ha det "stökigt" eller jag tyckte ju inte att det var stökigt då, jag tyckte bara att det var bra, det var jag. Men mamma gillade inte alltid min konstnärliga röra och städade i smyg när jag inte var hemma trots mina stora skyltar jag satte upp i mitt rum - "STÄDA INTE, PLOCKA INTE UNDAN" och vi hade våra små tvister om detta när hon hittade sina talrikar under min säng som hade legat där så länge att man inte riktigt var säker på att det var en talrik längre.

Min mamma sa då till mig att jag en dag kommer vilja ha det fint, att jag kommer städa av min egen vilja.. Och jag sa alltid tyst för mig sjäv -"Tjena, det kommer aldrig hända". När jag flyttade till min första lägenhet var jag så lycklig över att jag fick sitta i min nya lägenhet, i min nya kaos utan att någon la sig i. Förrutom speciellt när bella och john kom förbi och john gick runt och frågade hur länge varje sak hade stått framme och skrattade gott och jag bara trivdes.

Men.. ja men. När jag och patrik flyttade till våran nya lägenhet hände något. Jag var tvungen att ha det rent, jag diskar, tvättar, städar, lagar mat och plockar undan, inte varje dag och jag är inte jätte noga.. Det fuskas en del, ganska ofta, men det gör inte så mycket för det är det bara jag som vet. Jag vet inte vad som hände men helt plötsligt vill jag ha det städat, kanske för att lägenheten är så fin, jag tycker fortfarnde att det tar upp onödig tid som jag skulle kunna göra andra roliga saker på, men nu mera är det överkommligt.. Så på ett sätt hade väl mamma rätt, jag växte väl upp och min "hålla rent" gen kom fram, men jag tycker fortfarande inte om att städa, jag tycker inte att det är roligt på något vis.. och det kommer aldrig hända.



Ciao